Min story | Hur jag blev bröllopsfotograf

En oväntad konstform

Det var inte självklart att jag skulle bli just bröllopsfotograf. Passionen med att fotografera bröllop var något som sakta växte fram, sådär som äkta kärlek ofta gör. Redan som ung visste jag att jag ville arbeta med bilder. Som tonåring började jag måla och det var tydligt att mitt bildspråk skiljde sig från andras. Det var något i mina tavlor som fastnade i betraktaren och höll kvar intresset. Jag fick stipendium och jag fick ställa ut. Ofta fick jag höra att jag var som gjord för att bli professionell konstnär. Det blev jag också. Men inte på det sätt som alla förväntade sig.

När hon kom till världen

Det tog många år innan jag ens brydde mig om att intressera mig för fotografi som metod för att skapa bilder. Penseln hade alltid varit mitt självklara verktyg. Jag hade hunnit bli 25 år när min dotter föddes. Plötsligt blev foto otroligt viktigt. Det första leendet. De första smakportionerna. Den första lilla tanden. Jag köpte en liten kompaktkamera och den fick jobba hårt.

Amatören som postade en bild och vann

En dag tog jag en av de tusentals bilder som jag hade tagit på min dotter och skickade in den till en fototävling. Jag hade inga som helst förväntningar på att vinna. Det var många professionella fotografer med i tävlingen och de hade mycket bättre utrustning än jag med min lilla kompaktkamera. Jag höll på att smälla av när juryn hörde av sig och berättade att min bild hade kommit på första plats. Jag skrek av glädje när det visade sig att jag hade vunnit en systemkamera! En riktig kamera! Jag kunde inte fatta det!

The winner takes it all

De kommande två åren fotograferade jag allt. Det fanns ingen plan eller något mål med det jag gjorde. Jag ville bara testa allt som gick att göra med denna nya kamera. Jag hade även hunnit få en son och båda mina barn kommer troligen minnas sin tidiga barndom med att jag ständigt hade en kamera framför ansiktet. En ny tävling utlystes. Denna gång skulle man skicka in en bildserie. Jag skickade såklart in porträttbilder på mina barn. Jag kände mig nästan som en skitstövel när det visade sig att jag hade vunnit även denna tävling och plockat hem ytterligare en systemkamera. Det var nästan inte rättvist att jag bara vann och vann. Men jag var otroligt glad och med denna vinst kom en insikt som ledde mig fram till där jag är idag.

Inte en så dum fotograf ändå…

Alla som håller på med konst i någon form känner säkert ingen sig när jag säger att man ständigt tvivlar på sin förmåga och lider av dålig självkänsla. Man tycker att inget man gör är bra nog och att alla andra är så mycket bättre. Jag var knappast något undantag i att känna så. Jag har lidit mycket av att inte känna mig tillräcklig i det jag skapat. Men efter dessa två tävlingar insåg jag att jag nog är en hygglig fotograf ändå. Det gjorde att jag vågade ta nästa steg och bli professionell fotograf.

Alla vägar börjar i Florens

Det hände i Florens. Mitt andra hem. Ingen plats har bosatt sig så tryggt och varmt i mitt hjärta som Florens. Det var vår och jag studerade konsthistoria i denna otroligt vackra stad. Dagen då jag blev bröllopsfotograf satt jag på ett café vid Palazzo Vecchio och läste en bok om min största idol, Leonardo da Vinci. Plötsligt rullade en häst och vagn in på torget och i den satt ett brudpar. Bruden hade en tunn klänning med massor av lätt tyg. När hon klev ner från vagnen tog vinden tag i allt tyg och det for upp högt i luften! Hon skrattade förtjust. Ögonblicket var magiskt! Hela scenen var som tagen ur Vogue. Kvällssol i ett guldfärgat Florens. Klänning som flyger i vinden. Allt i detta ögonblick var så cinematiskt, dramatiskt och estetiskt. Insikten kom som en blixt. Plötsligt förstod jag att det är denna typ av bilder jag vill skapa. Glädje. Vita klänningar. Kärlek. Skratt. Vackra miljöer. När jag kom hem samma vår gick jag ut med att jag var bröllopsfotograf.

Så länge jag älskar

Idag har jag varit bröllopsfotograf ett bra tag och jag har gjort många bröllop. Jag tycker fortfarande att det är lika roligt som när jag precis började. För varje brudpar som jag träffar blir jag mer och mer inspirerad. Ju mer jag lär mig, desto roligare tycker jag att det är. Jag tror att om tio år från nu så jobbar jag fortfarande med bröllop. Det har vuxit till att bli en sann passion och en självklar del av min person. Jag är liksom bröllopsfotografen Sandra och jag har svårt att se att jag inte skulle vara det. Det här är en del av mitt liv och det kommer det att fortsätta vara så länge jag älskar att göra det!


Fler artiklar